Reflektioner kring föreställningen Leka med elden

Jag var inte alls taggad på att gå och se Leka med elden. Jag var inne i stan med min kompis och vi hade precis suttit och pratat i två timmar över en sushi middag och så behövde vi röra på oss för att jag var tvungen att gå på en långtråkig och konstig pjäs skriven av Strindberg. Det lät inte alls som en höjdare, men jag masade mig iväg mot stadsteatern och stannade på vägen för att köpa lite frukt och juice att ha som underhållning under pjäsen. Men så fort jag kom in i salongen (?) och fick syn på den så snyggt arrangerade scenen med det ännu snyggare ljuset kändes det lite bättre. Pjäsen verkade modern och inte alls lika gammalmodig som den verkade i vårt manus.

Pjäsen var över all förväntan, den var underhållande och hade en helt annan ton till den. Skådespelaren som spelade Knut var otroligt duktig och samma gällde för fadern. Det var ett otroligt snyggt scenrum och dem var fantastiskt samspelta. Trots att några av skådespelarna inte var de bästa (Adele, Kerstin) så kändes det verkligen som ett scenario taget från vilket gift par som helst.

Det som var roligast var nog att se dem spela upp min och Daniels scen (första delen av kärleksförklaringen), det var lätt att känna igen sig i replikerna trots att de hade ändrat en del. De rörde sig även väldigt likt på scenen och det var kul att se hur lika men ändå olika samma scen kan se ut spelad av fyra helt olika personer.

Reflektioner efter halvdagen 9 november - något du tänkt på, vill kommentera, vill diskutera?

Jag måste först och främst erkänna att jag inte kan så jättemycket om Islam, eller om någon annan religion heller för den delen. Jag vet inte hur de klär sig eller hur de ser ut. Men detta är inte bara negativt. Faktumet att jag inte vet "hur en muslim ser ut" eller "hur en jude ser ut" gör att jag inte kan dömma någon efter deras religion. Jag har inte heller någonting emot muslimer, judar, buddhister eller hinduer.

Men religion har jag någonting emot. Inte den religion där någon ber för att ens familj ska må bra, inte den religion där någon talar till sin gud för vägledning, inte den religion som gör att människor mår bättre och är glada. Men religion som hindrar folk från att vara vilka dem vill, som skapar krig och hat. Den religionen avskyr jag. Kristna som står utanför en avliden militärs begravning med plakat och skriker du kommer at hamna i helvetet för att du var homosexuell. Muslimer som stenar sina egna familjemedlemmar till döds för att dem oskyldigt anklagats för att ha varit otrogna. Den religionen, den får mig att må så otroligt dåligt och som ibland får mig att skämmas över att vara människa och inte veta bättre. Det är klart att det inte bara är kristna som ogillar homosexuella, eller bara muslimer som stenar varandra till döds. Men det är två exempel på när religion går från att vara någonting positivt som hjälper människor till någonting negativt som skadar fler människor än det hjälper.

Vad är du mest nyfiken på/fundersam över/irriterad på när det gäller Sveriges genom tiderna mest betydelsefulla författare, den mångomtalade August? Koppla gärna till lektionen!

August Strindberg. Första gången jag kom i kontakt med August Strindberg var när jag var på min kompis landställe ute på Kymmendö, vi besökte hans gamla hus och  de berättade att han skrev boken "Hemsöborna" där ute. Jag fick höra historierna om hur mycket öborna hade hatat honom efter att han hade skrivit klart boken och blev mycket intresserad av den, jag lånade boken och var jättespänd på att få läsa den.  Sen började jag läsa den och den var urtråkig, inte nog med att historien var tråkig, språket var värre än värst och jag la ihop boken efter bara några kapitel.

Sen dess har jag varit mycket skeptisk till Strindberg och hans litteratur. När jag fick höra att vi skulle jobba med Strindberg så var den första tanken "Nej, nej, nej, nej, nej. Inte Strindberg. Vad som helst, bara inte Strindberg." Jag kan väl säga att efter att vi spelat Leka Med Elden på teatern så är jag inte mer intresserad av Strindberg. Visst, han kan ha gjort mycket för litteraturen och för det svenska språket, och det tackar jag honom för. Men jag tycker personligen att hans böcker hör hemma i realismen.