03 mars 2013

Siddharta

Trots en del stavfel så tror jag att det bästa jag sa under vår chatt var följande,


Vi diskuterade ett av citaten Hanna hade valt ("Ord gör inte rättvisa åt den hemlighetsfulla betydelsen, det blir alltid något..." s. 117) och jag tyckte väl mest att det var en liten fin men sorglig tanke. Det går inte att beskriva något så pass bra att den du beskriver det för får samma känsla som du hade när du upplevde det du beskriver.

Av alla kloka saker som sas i vår chatt var det här en av de sakerna som jag reagerade på,


jag hade nämligen inte tänkt på att boken var i tredje person och när Hanna uppmärksammade mig på det började jag fundera på hur boken hade sett ut om den var skriven ur en specifik persons perspektiv. Hade man kunnat sätta sig in i tankarna bättre om den var skriven från Siddhartas perspektiv eller hade den varit lika intressant från Govindas perspektiv eller någon annan.

17 oktober 2012

Judendomen

När man läst religion i grundskolan har jag inte tyckt att man lär sig särskilt mycket om de olika religionerna. Man har koll på att Judendom, Kristendom och Islam har en Gud medan Buddism och Hinduism har flera gudar. Allt annat har mest flutit ihop och varit en enda stor religion med Gudar, platser och historia.

Men nu när vi har läst Judendom känns det som att jag fått koll på vad av allt det jag läst tidigare som faktiskt tillhör Judendom och vad Judendomen faktiskt är. En av de sakerna jag inte kände till sen tidigare var alla judarnas högtider. De verkar ha någonting att fira hela tiden och det tycker jag är härligt.

19 februari 2012

Skriva som Joyce eller Proust


Fem minuter sen. Satan, inte nu igen! Okej, framme. Borde jag knacka? Eller ska jag bara gå in? Jag knackar. Öppna, öppna, öpnna! Oj, hon ser arg ut. Titta henne inte i ögonen. Okej, var kan jag sitta? Nej, det är för långt fram. Vad sägs om där? Jo, men det låter bra. Var tyst nu och öppna böckerna. Vad pratar de om? Wow, jag är heeeelt lost. Någonting om bakterier. Sida 134 i boken. Okej så vad är klockan? 13.12? Har det inte gått mer än sju minuter sen jag kom in i klassrummet? Aja, försök få tiden att gå bara. Hm, jag behöver verkligen måla om mina naglar. Kanske i lila, med glitter. Det ser så snyggt ut när det skiftar färg i ljuset. Ytterligare tio minuter. Oh oh oh oh, uptown girl, she's been living in her uptown world. Gud vad jag saknar Ida. Jag undrar vad hon gör. Ska nog ta en bild till henne och lägga upp på instagram "@glosin, saknar dig så mycket", sådär. Klar. Jag borde verkligen ha gjort läxan till idag, jag har ingen aning om vad det är de pratar om. Aja, det är försent för det nu, får göra det till nästa lektion. Halva lektionen förbi. Kan vi inte bara slutaaaaaaaaa? Okej, nej men nu ska vi jobba själva, det brukar vara chill. Ladida, virus och bakterier.. Det måste va mer färg när vi ritar bakterierna. Gul, gul blir en bra färg på bakterierna. Jag undrar vad jag ska göra ikväll. Kanske gå ut. Det är trots allt fredag. Måste kolla med Mucho och Ellen "vad händer ikväll, blire utgång?". Virusen får vara röda. Sms! Mucho! "Öla på dovas?", vad trevligt! "fett påååååååå, vilka?", okej då var det spikat! Tio minuter kvar. Sluta, sluta, snart ska vi sluta. Kan ju börja plocka ihop lite smått. Yes, då var det äntligen slut. Mat! Mat! Mat!

25 november 2011

Reflektioner kring föreställningen Leka med elden

Jag var inte alls taggad på att gå och se Leka med elden. Jag var inne i stan med min kompis och vi hade precis suttit och pratat i två timmar över en sushi middag och så behövde vi röra på oss för att jag var tvungen att gå på en långtråkig och konstig pjäs skriven av Strindberg. Det lät inte alls som en höjdare, men jag masade mig iväg mot stadsteatern och stannade på vägen för att köpa lite frukt och juice att ha som underhållning under pjäsen. Men så fort jag kom in i salongen (?) och fick syn på den så snyggt arrangerade scenen med det ännu snyggare ljuset kändes det lite bättre. Pjäsen verkade modern och inte alls lika gammalmodig som den verkade i vårt manus.

Pjäsen var över all förväntan, den var underhållande och hade en helt annan ton till den. Skådespelaren som spelade Knut var otroligt duktig och samma gällde för fadern. Det var ett otroligt snyggt scenrum och dem var fantastiskt samspelta. Trots att några av skådespelarna inte var de bästa (Adele, Kerstin) så kändes det verkligen som ett scenario taget från vilket gift par som helst.

Det som var roligast var nog att se dem spela upp min och Daniels scen (första delen av kärleksförklaringen), det var lätt att känna igen sig i replikerna trots att de hade ändrat en del. De rörde sig även väldigt likt på scenen och det var kul att se hur lika men ändå olika samma scen kan se ut spelad av fyra helt olika personer.

Reflektioner efter halvdagen 9 november - något du tänkt på, vill kommentera, vill diskutera?

Jag måste först och främst erkänna att jag inte kan så jättemycket om Islam, eller om någon annan religion heller för den delen. Jag vet inte hur de klär sig eller hur de ser ut. Men detta är inte bara negativt. Faktumet att jag inte vet "hur en muslim ser ut" eller "hur en jude ser ut" gör att jag inte kan dömma någon efter deras religion. Jag har inte heller någonting emot muslimer, judar, buddhister eller hinduer.

Men religion har jag någonting emot. Inte den religion där någon ber för att ens familj ska må bra, inte den religion där någon talar till sin gud för vägledning, inte den religion som gör att människor mår bättre och är glada. Men religion som hindrar folk från att vara vilka dem vill, som skapar krig och hat. Den religionen avskyr jag. Kristna som står utanför en avliden militärs begravning med plakat och skriker du kommer at hamna i helvetet för att du var homosexuell. Muslimer som stenar sina egna familjemedlemmar till döds för att dem oskyldigt anklagats för att ha varit otrogna. Den religionen, den får mig att må så otroligt dåligt och som ibland får mig att skämmas över att vara människa och inte veta bättre. Det är klart att det inte bara är kristna som ogillar homosexuella, eller bara muslimer som stenar varandra till döds. Men det är två exempel på när religion går från att vara någonting positivt som hjälper människor till någonting negativt som skadar fler människor än det hjälper.

13 november 2011

Vad är du mest nyfiken på/fundersam över/irriterad på när det gäller Sveriges genom tiderna mest betydelsefulla författare, den mångomtalade August? Koppla gärna till lektionen!

August Strindberg. Första gången jag kom i kontakt med August Strindberg var när jag var på min kompis landställe ute på Kymmendö, vi besökte hans gamla hus och  de berättade att han skrev boken "Hemsöborna" där ute. Jag fick höra historierna om hur mycket öborna hade hatat honom efter att han hade skrivit klart boken och blev mycket intresserad av den, jag lånade boken och var jättespänd på att få läsa den.  Sen började jag läsa den och den var urtråkig, inte nog med att historien var tråkig, språket var värre än värst och jag la ihop boken efter bara några kapitel.

Sen dess har jag varit mycket skeptisk till Strindberg och hans litteratur. När jag fick höra att vi skulle jobba med Strindberg så var den första tanken "Nej, nej, nej, nej, nej. Inte Strindberg. Vad som helst, bara inte Strindberg." Jag kan väl säga att efter att vi spelat Leka Med Elden på teatern så är jag inte mer intresserad av Strindberg. Visst, han kan ha gjort mycket för litteraturen och för det svenska språket, och det tackar jag honom för. Men jag tycker personligen att hans böcker hör hemma i realismen.

12 september 2011

Based on a true story

Jag älskar filmer och bra böcker. Jag har alltid älskat att läsa och har alltid älskat att se på film. Jag tycker det är svårt att säga vad jag tycker om "based on a true story" litteratur och film, för allt beror på vad det är för genre. För mig spelar det ingen roll om filmen eller boken är sann eller inte, det är historien och hur den är berättad som är det viktiga. Självklart kan det vara spännande att veta att det man ser eller läser är sant, men jag ser hellre på Monsters Inc och Avatar än en film om Auschwitz. Det är de filmiska effekterna, skådespelet och berättelsen i sig som är viktig, inte vare sig det är sant eller inte.

Hanna, huset, hunden

Ska jag vara helt ärlig så tyckte jag inte att boken om Hanna var en speciellt bra barnbok. Den hade mörka och skrämmande bilder och jag hade nog inte gillat den som liten. Historien i sig var också väldigt förvirrande och svår att tolka. Jag greppade någon egen teori efter att vi hade diskuterat boken och olika meningar med den ett tag.

Personligen har jag svårt att förstå hur barnböcker skulle handla om något större än de redan gör, eftersom att det kan vara svårt för ett litet barn att tolka böcker som handlar om relationer, död eller andra saker som ses som "vuxen ämnen".

Min tolkning av boken var att den handlade om ett förhållande, ett förhållande som var på väg att sina ut. Hanna var ledsen av att hennes man alltid kom och gick, han hade brydde sig inte tillräckligt mycket och han var inte tillräckligt uppmärksam. Hela förhållandet var på hans villkor. Till sist klarar inte Hanna mer så hon säger ifrån, hon träffar många intressanta människor istället för sin man, hon får bättre självförtroende och mer civilkurage. Hennes man kommer tillbaka till henne när hon har blivit starkare och de börjar träffas igen, men den här gången är det inte på hans villkor utan de är mer jämlika och lyckliga.

27 augusti 2011

TED talk: 5 ways to listen - Julian Treasure












Vad Julian Treasure säger är att vi håller på att förlora våran förmåga att lyssna. Istället för att sitta uppmärksamt och lyssna spelar vi in saker, skriver ner, filmar eller antar att andra ska lyssna åt oss. Vi har slutat vara uppmärksamma när folk pratar och vi har slutat uppskatta tystnad.

Julians TED talk fick mig att tänka på en hemsida som min kompis visat för mig som heter "the quiet place" (länk: http://amitaytweeto.com/thequietplace/) som går ut på att man ska tid till att bara ha det helt tyst, inga höga ljud, inga stora bokstäver, inga mobiltelefoner och inga notifications från facebook som ploppar upp och stör en. Man ska ta tid till sig att koppla av och bara njuta av lugnet och tystnaden för en stund.

Jag kan själv hålla med om att vi slutat uppskatta tystnaden, för aldrig att jag skulle sitta på tunnelbanan eller promenera hem i tystnad. Jag måste alltid ha musik att lyssna på, någon att prata med eller någonting att göra. Jag kan aldrig sitta där och bara lyssna på tystnaden eller alla ljud som finns omkring mig. Tystnaden stör mig, den gör mig uttråkad och jag har svårt för att ha det tyst under en lång tid. Det kan till och med göra mig ledsen eller lite mulen av att ha det tyst för länge, det får mig att känna mig som att jag är helt ensam.

Tystnad mellan två personer som inte känner varandra är oftast pinsam och att ta steget till att kunna sitta i tystnad utan någon som helst pinsamhet är ofta ett stort steg. Men när man kan sitta i tystnad med en person, bara sitta utan att göra något annat, då känner man sig så otroligt trygg.

Det är konstigt att något så simpelt som tystnad kan få oss så obekväma och att det kan ha så stor betydelse. Men även om jag kan känna mig både obekväm och ledsen på grund av tystnad så måste jag erkänna att det kan vara rätt skönt att bara få ha det helt tyst ibland.