Jag var inte alls taggad på att gå och se Leka med elden. Jag var inne i stan med min kompis och vi hade precis suttit och pratat i två timmar över en sushi middag och så behövde vi röra på oss för att jag var tvungen att gå på en långtråkig och konstig pjäs skriven av Strindberg. Det lät inte alls som en höjdare, men jag masade mig iväg mot stadsteatern och stannade på vägen för att köpa lite frukt och juice att ha som underhållning under pjäsen. Men så fort jag kom in i salongen (?) och fick syn på den så snyggt arrangerade scenen med det ännu snyggare ljuset kändes det lite bättre. Pjäsen verkade modern och inte alls lika gammalmodig som den verkade i vårt manus.
Pjäsen var över all förväntan, den var underhållande och hade en helt annan ton till den. Skådespelaren som spelade Knut var otroligt duktig och samma gällde för fadern. Det var ett otroligt snyggt scenrum och dem var fantastiskt samspelta. Trots att några av skådespelarna inte var de bästa (Adele, Kerstin) så kändes det verkligen som ett scenario taget från vilket gift par som helst.
Det som var roligast var nog att se dem spela upp min och Daniels scen (första delen av kärleksförklaringen), det var lätt att känna igen sig i replikerna trots att de hade ändrat en del. De rörde sig även väldigt likt på scenen och det var kul att se hur lika men ändå olika samma scen kan se ut spelad av fyra helt olika personer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar